STRESS & PRESS – BARMARKSSÄSONGEN STARTAR

Det börjar vara ett tag sen jag skrev här. Mitt senaste inlägg handlade om slutet av en säsong, nu har jag tänkt skriva om början på en annan.

Nu är det slutet av augusti vilket enligt många mushers innebär barmarkssäsong. Det har kliat i alla våras fingrar under sommaren och vi är ivriga på att temperaturen ska gå ner så att vi ska få börja göra det vi alla älskar så mycket – dragträna. Jag planerade att börja för 3 veckor sedan. Jag hade en effektiv plan att köra när jag kom hem från natt arbetet, men temperaturen gick aldrig ner tillräckligt. Ledigveckan kom och med det, fler möjligheter att börja träna. Jag tror att det regnade mer eller mindre hela veckan och luftfuktigheten var hög. Bacardi började löpa och i panik byggde vi en ny hundgård under dagen. Vi prioriterade och byggde en massa, gjorde viktiga grejer som måste bli klar innan snön kommer. Förra veckan jobbade jag förmiddag. Två av nätterna jag klev upp kl 04.00 så var det 5 och 3 grader varmt. Ångesten över att måsta fara på jobbet istället för att fara ut med flocken var jobbig men what to do. Resterade mornar var det 10 grader redan kl 04.00. Idag är min första dag på ännu en ledigvecka. Jag hade bestämt sagt till mig själv att vi ska banne mig börja den här veckan – jag pallar ju nästan inge mer väntan. Som ett brev på posten så är det i skrivande stund 24 grader i skuggan och termometern som sitter på sol väggen har slutat räkna upp nu när den nått 50 grader.

Ska jag skratta eller gråta? 

Grejen är att jag mest troligt inte hade känt mig så här stressad och pressad om det inte vore för sociala medier. Jag ser överallt hur mina musher vänner är ute och tränar. Jag sitter på jobbet och får följa med live på ett team som tränar. Jag ser hur team som jag mest troligt kommer att konkurrera med i vinter som redan är igång – och jag sitter hemma och känner hur jag halkar efter. I vanliga fall älskar jag att få följa andras träning, att få se olika team i arbete och hitta inspiration. Men just i denna tid har det mest varit jobbigt.

Saken är den att jag vet att jag har tid. Jag vet att det kommer och att vi kommer hinna träna en massa, hur jag kommer vara less på fyrhjulingen innan slutet och längta efter släden, men jag kan bara inte hjälpa det ibland. Idag hade jag ett litet krismöte med mig själv. Jag måste lära mig släppa taget! Vädret är faktiskt en sak som jag inte kan kontrollera eller bestämma över. Att träningen faktiskt bara ska vara rolig – inte full av stress, vilket den kommer bli om jag inte slutar med den här tankegången. Det här är första året som jag känner såhär, och jag är inte alls bekväm med den känslan. Jag är en människa med ett behov av kontroll i mitt liv men allt går inte att påverka eller kontrollera, ett fakta som jag faktiskt bara måste acceptera.

Just nu sitter jag faktiskt och flinar åt mig själv. Hur man kan jaga upp sig själv över att det är varmare väder 3 veckor extra en sommar.

Detta blev ett högt personligt inlägg. Jag har velat fram och tillbaka om detta är ett ämne jag behöver uttrycka och jag känner faktiskt att så är fallet. Jag känner att alla tankar och känslor som har hemsökt mig i veckor behövde få komma ut i skrift, i alla fall för min egen skull. Jag har accepterat läget och släppt pressen, släppt stressen.

Jag undrar om det är fler därute som känner som jag har känt senaste tiden. Jag hoppas inte det utan hoppas att folk tidigare insett att det inte är något att jaga upp sig själv över. Men, ifall att det finns bara en enda person som känner igen sig i det jag skriver, gör som jag gjorde idag. Ta på dig shorts och t-shirt och gå ut i det fina vädret och bara umgås med dina fyrbenta. Dom känner ingen stress, ingen press utan lever i nuet. Försök att ta efter och imitera det beteendet och den tankegången. Bara sitt där ute och lyssna på fåglarna, på hundarnas andning och brisen i träden. Allt annat blir sekundärt efter det.

Kontentan efter detta inlägg – lev i nuet! ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *