STRESS & PRESS – BARMARKSSÄSONGEN STARTAR

Det börjar vara ett tag sen jag skrev här. Mitt senaste inlägg handlade om slutet av en säsong, nu har jag tänkt skriva om början på en annan.

Nu är det slutet av augusti vilket enligt många mushers innebär barmarkssäsong. Det har kliat i alla våras fingrar under sommaren och vi är ivriga på att temperaturen ska gå ner så att vi ska få börja göra det vi alla älskar så mycket – dragträna. Jag planerade att börja för 3 veckor sedan. Jag hade en effektiv plan att köra när jag kom hem från natt arbetet, men temperaturen gick aldrig ner tillräckligt. Ledigveckan kom och med det, fler möjligheter att börja träna. Jag tror att det regnade mer eller mindre hela veckan och luftfuktigheten var hög. Bacardi började löpa och i panik byggde vi en ny hundgård under dagen. Vi prioriterade och byggde en massa, gjorde viktiga grejer som måste bli klar innan snön kommer. Förra veckan jobbade jag förmiddag. Två av nätterna jag klev upp kl 04.00 så var det 5 och 3 grader varmt. Ångesten över att måsta fara på jobbet istället för att fara ut med flocken var jobbig men what to do. Resterade mornar var det 10 grader redan kl 04.00. Idag är min första dag på ännu en ledigvecka. Jag hade bestämt sagt till mig själv att vi ska banne mig börja den här veckan – jag pallar ju nästan inge mer väntan. Som ett brev på posten så är det i skrivande stund 24 grader i skuggan och termometern som sitter på sol väggen har slutat räkna upp nu när den nått 50 grader.

Ska jag skratta eller gråta? 

Grejen är att jag mest troligt inte hade känt mig så här stressad och pressad om det inte vore för sociala medier. Jag ser överallt hur mina musher vänner är ute och tränar. Jag sitter på jobbet och får följa med live på ett team som tränar. Jag ser hur team som jag mest troligt kommer att konkurrera med i vinter som redan är igång – och jag sitter hemma och känner hur jag halkar efter. I vanliga fall älskar jag att få följa andras träning, att få se olika team i arbete och hitta inspiration. Men just i denna tid har det mest varit jobbigt.

Saken är den att jag vet att jag har tid. Jag vet att det kommer och att vi kommer hinna träna en massa, hur jag kommer vara less på fyrhjulingen innan slutet och längta efter släden, men jag kan bara inte hjälpa det ibland. Idag hade jag ett litet krismöte med mig själv. Jag måste lära mig släppa taget! Vädret är faktiskt en sak som jag inte kan kontrollera eller bestämma över. Att träningen faktiskt bara ska vara rolig – inte full av stress, vilket den kommer bli om jag inte slutar med den här tankegången. Det här är första året som jag känner såhär, och jag är inte alls bekväm med den känslan. Jag är en människa med ett behov av kontroll i mitt liv men allt går inte att påverka eller kontrollera, ett fakta som jag faktiskt bara måste acceptera.

Just nu sitter jag faktiskt och flinar åt mig själv. Hur man kan jaga upp sig själv över att det är varmare väder 3 veckor extra en sommar.

Detta blev ett högt personligt inlägg. Jag har velat fram och tillbaka om detta är ett ämne jag behöver uttrycka och jag känner faktiskt att så är fallet. Jag känner att alla tankar och känslor som har hemsökt mig i veckor behövde få komma ut i skrift, i alla fall för min egen skull. Jag har accepterat läget och släppt pressen, släppt stressen.

Jag undrar om det är fler därute som känner som jag har känt senaste tiden. Jag hoppas inte det utan hoppas att folk tidigare insett att det inte är något att jaga upp sig själv över. Men, ifall att det finns bara en enda person som känner igen sig i det jag skriver, gör som jag gjorde idag. Ta på dig shorts och t-shirt och gå ut i det fina vädret och bara umgås med dina fyrbenta. Dom känner ingen stress, ingen press utan lever i nuet. Försök att ta efter och imitera det beteendet och den tankegången. Bara sitt där ute och lyssna på fåglarna, på hundarnas andning och brisen i träden. Allt annat blir sekundärt efter det.

Kontentan efter detta inlägg – lev i nuet! ❤

SÄSONGSAVSLUT, RESULTAT & ÅTERHÄMTNING

Då var det dags igen. Ännu en vinter har kommit & gått och nu sjunger fåglarna för att välkomna våren.

Vi har gjort vårt sista pass med släden på snön så nu kan jag faktiskt hålla med fåglarna. Jag är redo för sommar. Gräs mellan tårna, varma temperaturer, soliga dagar och, framför allt, dom ljusa sommar kvällarna. Med ett säsongsavslut så kommer en säsongs sammanfattning, som jag hade tänkt göra nu.

Vi gick in i säsongen 2018/2019 utan att riktigt veta vad som väntade oss. Jag hade aldrig tävlat på snö förut, jag hade två valpar som just fyllt 18månader och som gick sin första säsong plus att jag då hade två vuxna pojkar som inte ens varit en del av vår flock i ett år. Jag visste inte hur vi låg till om man jämför med dom andra i vår klass, jag visste inte om hundarna skulle stressa jätte mycket på tävling eller, värst av allt, om jag skulle tappa huvudet helt. Jag har sagt det förut men jag måste säga det igen. Mitt beslut jag tog förra sommaren att fara iväg en vecka med hundarna så vi alla fick vänja oss vid att bo på bilen var ett så otroligt bra beslut som verkligen gav oss en fördel inför vinterns tävlingar.

Första tävlingen gick i Norråker v.5. Det var här jag var som mest nervös över hur jag skulle bete mig när allt kom till kritan. Tack och lov så var jag inte alls nervös och tog allt med ro. Det var en stor lättnad inför framtiden. Vi körde första heatet på lördagen och snön verkligen vräkte ner. Jag sten vägrade att ta av mig mina täckbyxor och min tjockaste vinterjacka så på tävlingsbilderna skulle man kunna tro att det var -30 grader ute. Vi ledde inför söndagen, höll ledningen i snöstormen och tog hem vår första medalj i SP4C. Som en extra bonus så var det ett guld! 🏅

Nästa officiella tävling var SM i Gafsele v.9. Medans jag packade bussen denna gång så vart jag återigen lite orolig över hur jag skulle te mig på tävlingen. Denna gången var det ju Svenska mästerskapen. Vi skulle tävla mot dom bästa i Sverige på stenhårda spår. Som grädde på moset så hade jag inte heller någon hjälp med mig första dygnet. Sånna gånger så märker man verkligen vilket otroligt community som slädhundsvärlden är. Jag hade så många underbara personer som kunde hjälpa mig – tack så mycket till alla er! Första dagen hade vi dock lite problem. Varken Scott eller Zola drack någonting på morgonen, vilket resulterade att Scott ”tog slut” efter 5km ute på spåret. Jag hade tre hundar som drog och tro mig, det märks i spannet när Scott slutar dra. Grym, som bara druckit halva givan på morgonen ”tog slut” på målrakan och vi gick in i mål. Snabb återhämtning är nyckeln och jag skyndade mig att få i hundarna vätska efteråt, tack och lov så drack dom nu.

Resten av helgen så åt och drack dom bra. Efter första dagen hade Scott fått sig ett sår under trampdynan pga dom hårda spåren så det tejpades resten av helgen. Dag 2 var varm och det märktes i hundarna. Dom jobbade på jätte bra ändå och höll ett jämt tryck under hela loppet. Sen kom dag 3 och vi vaknade upp till underbara -12 grader. När vi gick fram med hundarna i koppel så var hundarna helt tokiga och superivriga. Jag uppfylldes av en helt otrolig känsla att nu, nu kör vi. Det var utan tvekan den mest roligaste dagen av dom alla. Hundarna gick som tåget och jag kände verkligen igen hundarna och vår känsla, vårt tryck. Trots två snabba stopp efter spåret så var vi endast 13 sekunder från bronset den dagen och jag kunde inte vara mer nöjd! Vi slutade på en 4e plats efter 3x10km och jag kunde inte vara mer nöjd över vår debut på ett mästerskap ❤

Nästa tävling var en tävling som vi har varit med i under flera års tid, men som jag själv bara kört en gång tidigare, då med lånade hundar, Vindelälvsdraget! För er som inte vet vad vindelälvsdraget är för någonting så är det världens längsta slädhundsstafett. Den går från Ammarnäs i norr till Hällnäs mot söder, en sträcka på ca 320km som körs under en tre-dagars period. Detta året hade vi tillräckligt med hundar för att både jag och Sebbe skulle kunna tävla för vårt lag, lag 36 Björksele. Vi båda körde första dagen, Sebbe åkte skidor andra dagen och vi både körde sista dagen. Det var så otroligt roligt! Första dagen, eller egenligen hela helgen så var det riktigt tunga spår, då vi fått ca 40cm snö bara några dagar före. Solen stod högt på himlen när jag stack iväg och vi fick göra fina omkörningar och bli omkörda under våra 13km. Sista dagen så vart det lite spännande då sträckuppställningen resulterade i att jag skulle växla till Sebbe, som skulle ta målgången i Hällnäs. Även denna dag så var det tunga spår och vi gjorde en fin omkörning. Denna dag lyste tack och lov inte solen i alla fall och vi körde våra 12km i en snöstorm. Hundarna gick jättebra och jag kunde dirigera oss till bussen när vi var klara. Resultatet från dagen chockade mig när det visade sig att vi blev 9a av 29 lag! Wow vilka kämpar till hundar jag har! Laget slutade på en 7e plats av 29 och hade kört dessa 320km på en tid av 15 timmar och 27 minuter! 👏

Helgen efter så var det dags för vår sista tävling för säsongen, Kiruna Open. Denna gång for jag helt utan handler då Sebbe var iväg på jobb. Vi kom fram till ett stormigt Kiruna under fredagskvällen och hundarna fick prova på att vara på stakeout lina under hårt blåst. Zola hälsar att det var en hemsk upplevelse. Första heatet gick på lördagen och det blåste fortfarande mycket. Spårpatrullen var ute hela tiden för att försöka att hålla borta drevsnön från spåret. Stort tack till Sanna som hjälpte mig till starten båda dagarna! Riktigt tunga spår idag och hundarna gick igenom mycket. Det var att köra riktigt försiktigt och försöka vara förutseende. Vi fick göra två fina omkörningar och hade bra fart in på mål. Vi låg tvåa efter första dagen med endast 33 sekunder upp till guldet och ca 23 sekunder ner till bronset. Natten bjöd på ännu mer blåst och det kändes som att bo i en båt ute till havs istället för en buss på en parkering. Tillslut vaggades vi till sömns och vaknade till en mindre blåsig morgon. Vi stack iväg och spåret hade var hårdare och bättre än första dagen. Dock kände inte hundarna för att springa idag. Jag ville misstänka att Zola var påväg in i löpen för hon sprang och skulle flörta med Grym, slickade han i örat och studsade väldigt mycket medans hon sprang. Scott ville dessutom stanna för att kolla på en fin stubbe han tyckte var fin 😂 Haha vad kan man göra. Vi tog oss i alla fall in i mål och resultatet visade att vi tappade andra platsen och landade på ett brons, dock endast med 53 sekunder till guldet. Vi fick också ett 1a pris på meriteringen vilket var ett mål jag hade haft under säsongen. Det gör att jag kan ställa Zola i bruks klass under sommarens utställningar.

Så, vad ska jag då säga om vår första säsong. Det enda jag ville inför denna säsong var att få erfarenheter att stoppa i ryggsäcken och få rutin att bo på bussen och att tävla. Det har vi verkligen fått och hundarna har utvecklats otroligt mycket under resans gång. Dock så hade jag aldrig våga hoppas på att det skulle gå så bra som det har gått. Vi fick med oss ett guld, ett brons, en 4e plats på SM, ett 1a pris på meriteringen men bäst av allt, otroligt många roliga minnen och erfarenheter. Jag har fått träffa nya bekantskaper och gamla vänner. Det har verkligen varit jätte lärorikt och otroligt roligt. Sen vill jag även passa på att rikta ett stort tack till några av mina närmsta vänner inom sporten som har fått stå ut med alla mina frågor och som har hjälpt och stöttat mig under hela säsongen, ni vet vilka ni är! ❤ Samt mina underbara sponsorer, för att ni tror på oss!

TÄVLINGS DEBUT

I helgen som var så debuterade vi på tävlingsbanorna under Bäver open som hölls i Norråker.

På fredagen så packade vi bussen full med grejer, packade in hundarna och begav oss ut på vägen. Stannade en stund i Åsele för en tripp in på Axaeco och middag för både dom två och fyrbenta. Sen var det bara att köra den sista biten till Norråker och göra incheckningen där. Det snöade redan då och det snöfallet höll i sig hela helgen. Efter incheckningen rullade vi ner till campingen för att ställa upp bussen och stakeout linan. (för er som inte vet så bor vi i bussen). Senare på kvällen så var det musher meeting kl 21.00 där vi fick massor med info samt att se lite hur banorna gick. Fick bib nummer 24 och fick veta att min start var kl 10.53 på lördags morgonen. Nu börjar nerverna komma krypande! Sover ganska dåligt under natten och gick upp 1,5 timme tidigare än planerat.

Så vi vattnar hundar, fikar lite frukost och beger oss upp på tävlingsplatsen. Av någon outgrundlig anledning så höll jag mig lugn hela tiden! Sammanbrottet och hysterin jag antagit skulle komma dök aldrig upp. Med ett oväntat lugn i kroppen så ser vi spann efter spann starta, gör i ordning släden, selar på hundar och tillslut kopplar in dom och sticker iväg. Snön faller fortfarande ner och min egen sikt är begränsad. Under detta lopp så viker vi in på fel spår minst 4 gånger, får två skitstopp och jag till och med tippar. Men oj vad roligt vi hade! Har klippt ihop en film som summerar första dagens körning och lagt upp den på Youtube. Lägger in den här så ni får se 😂

Hundarna var riktiga kämpar och sprang på super bra! Dom vart lite trött i huvudet efter allt ”strul” där mot slutet men det är helt förståeligt, speciellt på Zola. Springa i led på hennes första tävling med så mycket som händer runt i kring och en matte därbak som vill att man ska fara åt fel håll hela tiden. Efter målgången la jag mig mitt i spannet med världens största flin och bara myste och berättade för dom vilka otroliga individer dom är 💓 Marin Wagenius stod på spåret och fotade och filmade lite och tog denna bilden av oss!

Som sagt, det snöade en massa och jag tokvägrade byta om till mina tävlingskläder innan och körde med mina täckbyxor och med min tjocka jacka! #förbekvämförattfrysa. Vi packade sedan ihop och for tillbaka till campingen. Hundarna fick sig middag och sussade sedan sött (vi blängde länge på matte när hon tyckte vi skulle ut och kissa, när vi tyckte vi gjort kväll). Vi människor njöt av paltmiddag och hockey tillsammans med goda vänner. Efter gårdagens natt och en händelserik dag så var jag redo för sängen och sov hur bra som helst.

Morgonen gryr och vi upprepar gårdagens morgonrutin. Vi leder efter första dagen och går ut först i vår klass. Idag snöar det betydlig mer än under gårdagen och all snö som kommit under natten gjorde spåren betydligt tyngre. Trots detta kommer vi ikapp två A-spann och får prova på omkörningar! Dom gick väl egentligen bra men Grym stannade som upp och tänkte att det vore väl trevligt att bekanta sig med dom. Hundarna kämpade på otroligt bra i dom tunga spåren! Jag valde att ha bromsmattan nere ungefär halva delen av banan då jag inte ville att hundarna skulle gå på för hårt i nerförsbackarna och råka göra illa sig. (DOGS FIRST!) Vi gick i mål och jag hade, som dagen före, ett stort leende på läpparna och sken nog som solen skulle ha gjort om det hade setts. Hundarna kunde inte ha fått en bättre första erfarenhet av att tävla (Grym och Helmer har ju gjort det förr). Allt gick ju bra och inget strul med linor eller omkörningar och att bo på bussen gjorde dom ingenting. Jag är verkligen supernöjd med helgen och allt vad den innebar! Vår körning resulterade i en guldmedalj i SP4C och vi körde även på andra bästa tid i totalen i SP4!


INFÖR TÄVLINGSSÄSONGEN

Så nu har tävlingssäsongen börjat inom draghundssporten, eller ja, snösäsongen i alla fall.

Vi har själv anmält oss till vår första tävling – Bäver open i Norråker v.5. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att efter alla år av att drömma, jobba hårt, träna och planera så är vår debut bara 2 veckor bort. Som jag nämnt tidigare så kommer detta året att handla om att få RUTIN. Rutin på allt från själva tävlandet och förberedelserna till att bo på bilen med allt vad det innebär 😊 Jag har ju ett relativt ”nytt” team med två vuxna som knappt bott med oss ett år och två unghundar på 1 år & 9 månader som går sin första säsong. Jag önskar själv att jag redan hade tävlingserfarenhet så jag slapp vara så nojig/nervös inför allt 😂. Men det absolut viktigaste för oss är att ha kul och få med sig bra erfarenheter att stoppa i ryggsäcken.

Jag gick på ledigvecka idag och nu så har jag varje ledigvecka framöver planerad med tävlingar!

Är verkligen super spänd på att få börja! Såhär kommer säsongen se ut för oss:

Vecka 5: Bäver Open KM – Norråker.

Vecka 7: Björksele challenge – Motionstävling som min klubb arrangerar i min by, Björksele ❤

Vecka 9: Axaeco Gafsele Open – Svenska mästerskapen, Gafsele. 🏁

Vecka 11: Vindelälvsdraget.

Vecka 12: Kiruna Open – Kiruna.

Förhoppningsvis går allt i lås och vi kommer kunna genomföra alla tävlingar 😊 Vill bara förbereda er på att jag kan komma att bli inaktiv här på hemsidan p.g.a b.la tävlingarna men sen jobbar jag ju även heltid (jämna veckor) plus att min uppfödarutbildning (distansutbildning via SKK) drar igång imorgon och sträcker sig ett halvår fram.

NYTT ÅR – NYA MÖJLIGHETER

Så har ännu ett år kommit och gått.

Detta året har inte inneburit lika mycket förändringar i vårt liv som 2017 gjorde. Under 2017 så gjorde jag massor med stora val som förändrade mitt liv på många olika sätt. Jag vill se det såhär, att om 2017 var ett år av förändringar så har 2018 varit året där vi fått landa lite i allt – vilket har behövts. I början av detta år så flyttade Grym och Helmer in till oss och utökade vår flock till 6 hundar. Att ta in två vuxna hundar till en redan ganska ny flock har gjort att jag har måsta utvecklats mycket som hundägare och flockmatte. En uppgift som skrämt mig och gjort mig livrädd för att göra fel. Jag har mestadels gått på magkänsla men även genom att observera andra flockar och hur dom har det. Flytten av hundar innebar också platsbrist och sommaren tillägnades mestadels till att bygga tre nya hundgårdar.

Jag och min sambo förlovade oss på min födelsedag efter 6 år tillsammans.

Jag sålde min gamla lilla buss och köpte mig en större med bodel, just för att göra det lättare när man är med hundarna på resande fot. På tal om resande fot. Bland de bästa besluten jag gjort 2018 var när jag packade hundarna och for på en roadtrip genom Sverige. Syftet med min resa var tvåfaldigt. Först att både jag och hundarna skulle vänja oss med den nya bussen och att hundarna skulle lära sig ”bo i bilen” längre än bara en dag. Sen att träffa massor med underbara människor jag tidigare bara känt via internet och telefonsamtal. Det blev en väldigt givande resa och jag tror att jag måste göra det till en årlig tradition.

Efter sommaren kom hösten och så började även vår första riktiga säsong. Jag har aldrig höst tränat med fyrhjuling tidigare, inte strävat efter ett träningsschema och aldrig hatat värmen så mycket som då. Debuten blev sen och jag kände även där press på hur jag skulle lyckas bygga upp ett team, sätta valparna i träning, då jag aldrig gjort det tidigare. Redan på våren hade jag bestämt att vi inte skulle satsa någonting på barmarks säsongen då jag inte ville sätta för hög press på mig själv och hundarnas träning. Vi kunde dock inte hålla oss ifrån Rollatorkoppen vilket är min klubbs årliga inofficiella tävling. Mitt hjärta sprack av stolthet när vi hade hundarna på stakeout lina, bredvid ett 20tal främmande hundar, och dom inte ens brydde sig. Dom bara gjorde sina behov och väntade tålmodigt. Där om någon gång fick jag bekräftat hur mycket nytta våran roadtrip hade gjort. Väl på tävlingsbanan skötte hundarna sig utmärkt och vi var bara ca 50 sekunder efter vinnande lag, och vi tävlade mest mot A-ekipage.

Vi välkomnade tre nya sponsorer till team riverhuskies: proffslampor , widforss och screenochreklam.

Jag började studera via Svenska kennel klubben och gjorde en distans utbildning om hundarnas beteende. Fick mitt diplom och är redan nu anmäld till nästa utbildning vilket är uppfödarutbildningen och den sträcker sig ett halv år fram i tiden, med start i mitten av Januari.

Men någonting hände under senhösten. Alla månader av ständig planering, att alltid ställa väckaren och ha tusen saker att göra varje dag började ta ikapp och när solen försvann för vintern så kändes utmattningen riktigt ordentligt. Jag försöker lugna ner mig, inte känna mig så stressad hela tiden men har faktiskt riktigt svårt att lugna ner mig. Det är inte så lätt med 6 hundar, ett fulltidsjobb, ett hus och en gård att ta hand om, spår att preparera, hundar att träna och utbildningar. Men jag ska bättra mig! Nu tillexempel har jag min första oplanerade vecka på länge. Det ända jag har på listan är hundträning. Sista gången det hände var nog i April någon gång.

Så, 2019, vad ska vi tro om dig?

Jag kommer fortsätta jobba på att lugna ner mig och inte planera sönder mina ledigveckor. Sen kommer jag även försöka jobba på min kropp och börja träna mer (som alla andra år). Detta år kommer att bli vår första tävlingssäsong. Det ända jag vill med vinterns tävlingar är att få rutin – på allt! Jag har aldrig tävlat på snö förut så jag saknar verkligen rutin på allt.

Annars så har jag faktiskt inte så många planer för detta nya år, så det kommer bli spännande att se hur det blir!

2019 – vi är redo för dig!

( ps. Jag har även funderat på att starta en Youtube kanal. Jag har inte gåvan att uttrycka mig så bra i skrift och tror att jag skulle kunna lyckas bättre med videos. Vad tror ni om det?)

ESKIMÅKULAN – REVIEW

För ungefär en månad sen nu så la jag en beställning på nya linor samt eskimåkulor hos Swedish Centerlines. 😊

Jag behövde ett par linor till så mina vinterlinor slapp bli jordiga och smutsiga som dom oavbrutet blir under höstträningen. Så jag valde att för första gången prova linor och utrustning från Swedish Centerlines. Måste verkligen ge dom 5 stjärnor för utmärkt service och vägledning! Stam linan beställde jag i rostfri vajer och sen är den är klädd i polyestersilke. Alla andra linor är i enbart polyestersilke utan vajer i. Till varje baklina så har jag en ring som gör det väldigt lätt att ta loss och sätta fast linorna.

Då jag har måttsydda selar, där varje hund har olika färger valde jag en svart lina med reflex band i! Det känns superbra att veta att nu har jag reflex i alla selar, linor och på släden. Ingen kan missa oss i mörkret nu 👍 Gillar verkligen materialet i dom här linorna!

Till nacklinorna blev det fixlock krokar. Dessa krokar har jag inte använt i stor omfattning tidigare då dom alltid har snurrat runt under träning. Då när man skulle koppla lös dom så gatt man först snurra tillbaka kroken och sen öppna dom. Dessa krokar har nu en ny design! 👇

På bilden ovan så har vi den gamla kroken till höger och den nya till vänster. Om ni ser på den gamla kroken så ser man att mellanrummet mellan ”spärren” och kroken är så pass stor att vajer linan lätt kan glida förbi den spärren och få hela kroken att snurra runt. Sen om man kollar på den nya kroken till vänster så ser man hur hela kroken har fått en ny form som ser ut lite som ett timglas, när mitten på kroken är smalare. Detta förhindrar problemet att hela kroken snurrar runt! Som ni ser är linan så mycket bredare är det smala partiet så den kommer inte att snurra 😃

Nu till den stora förändringen – eskimåkulorna!

Om ni bara kunde förstå hur skeptisk jag har varit till dessa krokar! Jag har frågat runt hos en massa erfarna mushers som har använt sig av olika sorters eskimåkrokar i upp till 20 år utan problem. Det finns allt från kortare ”pinnar” till längre pinnar, som man trär in i öglan på linan. Sen finns det eskimåkulor. Min hjärna har haft väldigt svårt att acceptera hur en liten kula kan träs in i den betydligt större öglan och sen sitta kvar där. Se bild nedanför.

Jag har sett många olika slädhundsförare använda kulan och tillslut kände jag att jag bara måste prova. Ifall kulan skulle fungera så skulle den helt utklassa tex. pistolhakar som både kan frysa och smälla sönder. Jag fick hem min beställning och åkte ner till Marlene som skulle hjälpa mig att byta. Min svaghet är pillergöra och jag har även dåligt tålamod. Innan jag fått lös mina befintliga tampar där knutarna satt som sten var jag gode upprörd 😅 Själva bytet i sig gick jätte fort! Jag hade fått med 3 meter av 3mm Dyneema så det var bara att mäta dom befintliga tamparna, smälta ändarna över ett värmeljus och sedan trä på kulan och knyta ihop allt med en redig knut! Första knuten vart lite långt in. Man vill gärna få knuten så långt ut på linan som möjligt för då försvinner den i kulan då man ”låser fast den”.

Nedan ser ni hur mina tampar och krokar ser ut före och efter bytet.

Dagen efter for jag ut och tränade hundarna. Min fortfarande skeptiska hjärna tänkte att -”Aja, släpper den sitter dom ju i alla fall i nacklinan”. Påkopplingen av hundarna gick supersmidigt och det gick betydligt snabbare då man bara tryckte igenom kulan i öglan och sen var dom fast. Dom ryckte och ville iväg men satt fortfarande kvar. Vi tränade, guppade omkring på vägen. Scott lägger sig ner under vatten pass och dom snurrar runt. Kulan sitter kvar. När vi kom hem igen fick jag se mig besegrad. Eskimåkulor är ju guld värda! Den fryser inte fast så man måste värma upp den med händerna efter att den legat i snön. Den väger ingenting. Det går hur smidigt som helst att koppla fast och lös hundarna.

Jag var skeptisk men det är jag inte längre. Detta är den bästa förändringen vi har gjort gällande utrustning. Tack till Tobias och Sara på Swedish Centerlines för utmärkta linor, service och kulor!

(ps. medans jag fortfarande var skeptisk så satt jag stripes runt öglan för att göra den mindre, som syns på bilden. Jag kommer plocka bort dom då jag inte tror att dom behövs längre)

ÄLSKADE HÖST!

Oj vad jag har längtat efter den här hösten, av flera anledningar! 

I somras längtade jag efter hösten p.g.a. den extrema värmen som höll sitt grepp om Sverige, men jag har egentligen längtat efter denna hösten i över ett års tid. Ända sen jag skaffade valparna så har jag längtat efter att få börja träna, på riktigt!

Förra hösten så hade jag bara Bacardi och Vega att träna med och vi for ut lite nu och då men hade absolut ingen träningsplan. Det ända vi skulle göra under vintern ändå var ju bara att starta upp valparna lite lätt. Jag skulle säga att förra säsongen var en ”för säsong”. Vi fick in rutiner, valparna kördes in med succé och vi välkomnade Grym och Helmer till familjen. Det är nu vår träning har kommit igång på riktigt! Dock så började det inte precis som jag hade tänkt mig.

Som sagt, sommaren var varm, och värmen verkade aldrig vilja ge sig. Vi ställde in flera pass pga. att det var för varmt för att jag skulle känna mig bekväm med att träna. Enligt min träningsdagbok så gjorde vi vår första träning med fyrhjulingen den 20 augusti. Jag hade gärna velat vara igång sen länge då men det blev inte så i år. Jag hade cyklat med alla en gång före det för att få ur dom den värsta energin. Vi hann bara starta upp träningen så tog det stopp igen. Efter 3 pass så åkte jag på en ordentlig förkylning och hundarna tränade en gång under en två veckors period. SUCK! 

När jag äntligen var frisk igen så hade kylan kommit sig smygande och nu var vi inte längre i behov av att sitta med näsan tryckt mot termometern. Hittills har vi kört runt 15 pass + Rollatorkoppen. Även fast jag hade hoppats på att vi skulle hunnit längre, så kan jag inte klaga. Några av er kanske inte visste detta, men allt det här är helt nytt för mig också!

Före den 20.e Augusti hade jag aldrig kört hundar framför fyrhjulingen. Jag hade heller aldrig haft en ordentlig träningsplan, inte heller rutiner under hösten eller någon riktig erfarenhet att känna sig trygg med i ryggsäcken. Vi får helt enkelt prova oss fram och se vad som funkar bäst för oss. Till vintern kommer vi att tävlingsdebutera och det kommer bli spännande att se hur vi ligger till mot alla andra, vad vi måste jobba på och att få se vad försäsongen gett för resultat ? Det blir debut för både valparna och mig och det ända jag vill är att vi ska ha riktigt roligt och få med oss bra erfarenheter!

I början av säsongen måste jag erkänna att jag kände mycket press, att vi borde varit igång redan, att vi borde hunnit köra fler pass osv. Överallt delades bilder på spann i träning och jag tog åt mig. Nu har det släppt. Vi hinner det vi hinner! Viktigast är att ha roligt och att jag får spendera värdefull tid med mina 6 bästa vänner ❤

ROLLATORKOPPEN 2018!

I lördags så hade vi våran tävlingsdebut med valparna. ?

Älvarnas draghundklubb har årligen en motionstävlig utanför Vindeln. Det var 26.e året i rad och det är Sveriges äldsta barmarks tävling.

Vi vaknade vid 06.00 för att vattna hundarna, packa det sista och äta lite frukost. Vid 07.20 for vi och var framme ca två timmar senare. Där placerade vi ut stakeout linan i skogen och placerade ut hundarna. Sedan anmälde vi oss och surrade senare med allt folk ? Älvarnas gjorde två heat i 2spann kickbike då det var så många som delade kickbike med sina respektive samt hade många hundar dom ville köra. Jag valde att starta först med Grym och Zola. Dom sprang riktigt bra! Banan bestod mest av sandväg men dom brydde sig inte alls om att underlaget var mjukt. Full gas från start till mål!

Det var kul att Zola sprang på ända in i mål. Har varit lite orolig över hur det ska gå med målgången med henne då hon är lite skeptisk mot nytt folk, men allt gick bara bra. Väl i mål så skyndade vi oss till bussen, bytte hundar och tillbaka till startområdet. Sebbe skulle starta med Scott och Helmer. När dom före oss stack iväg och vi skulle smyga oss fram till startlinjen så drog Scott en piruett och det blev världens lintrassel. Fick koppla lös i princip alla linor och när jag var klar hade starten redan gått. Allt gick bra även för dom och hundarna var väldigt synkade!

All rastning och vattning skedde på stakeout linan och hundarna var exemplariska på linan! Bara 5 meter ifrån stod ett stort spann med Alaskans hela tävlingen och alla hundar ignorerade dom! Det var något jag aldrig hade vågat hoppas på men matte hjärtat exploderade nästan av stolthet! ❤

Vi körde båda i 2-spann kickbike klassen och vi blev 5:a och 6:a. Det var bara vi och en till som körde med C hundar, resten var A hundar. Vad som gjorde mig riktigt förvånad, och väldigt glad, var att vi var bara 52 sekunder efter A spannet som vann! Helt otroligt och bättre än vad jag någonsin trott ??

Jag är verkligen super nöjd med dagen!! Hundarna skötte sig utmärkt och allt bara rullade på! Jag är så otroligt stolt över dom alla och deras insats. Dom kunde inte fått en bättre start på säsongen eller bättre erfarenhet, samma sak gäller mig! Tack till Älvarnas dhk för ett super härligt arrangemang och bilderna!